Dikter

Jag skrev en dikt en gång. Dikten är inspirerad av min svärmors barndom och ungdom. En barndom i slutet av 1920-talet, och början av 1930-talet, som är vitt skild från den barndom som dagens barn får uppleva. Dikten kan ge perspektiv på hur svindlande fort vårt samhälle har förändrats på vissa platser här i Sverige under bara en generation, och hur våra attityder har förändrats i takt med att tiderna har förändrats.

Att ha vuxit upp bland höns och kor,

bland träd och sjö, bland säd och skog

Är ingen självklarhet för dagens barn

En raritet för barn i stan

Nej, få förunnat är morgondimmans fukt

Är spenvarm mjölk, är kornas lukt

Likt kalvens språng

Och tuppens sång

Så fanns där glädje, dans och sång

Att gå till skolan, sågs ej som plikt

Det var en ynnest, nåt bra på sikt

Fast skolans väg var lång att gå

Man var så ung, så glad ändå

Med bröd att äta

Och hår i fläta

Man gick åsta´

Trots vind och väta

Åren gick, snart blev man stor

Se så! sa mor, det är dyrt att bo

Att ge sig av, det blev ett krav

Ett hjon, en piga med liten lön

Det var ens liv, som ung och grön

Men ungdom spira, likt vårlöv skira

Och minsta kaka, var ny att smaka

Med fisk i sjön och bäckar klara

Och glimt i blicken och pengar spara

Man njöt av livet, av stundens giv

Det var en tid med sång och liv

Från ängens böljor och bakom krök

Där hördes dragspel, och dans och stök

Dit gick man glatt när helgen stunda

Visst man hade, en peng att unna.

- - - - - - - - - - -

Nu har man allt man sakna förr

Man skjutsas fram från dörr till dörr

I sin mobil har man musiken

Men också världen stor - känns nästan liten

Det är en läcker värld en grymt fräck jord

tekniken skapat, det saknas ord

Men ändå känns som nåt är fel

Det blir nåt tomt, känns inte helt

Kan man förvisso sakna skogens sus

Och störas av allt sus och dus?

Kan det vara så att allt är givet?

Man har allting – men missar livet?