Krönikor

Efter ett sent höstdopp i en solglittrande sjö, omsluten av ett färginferno, fick jag inspiration till följande krönika, som får inleda boken:

Vi råkade förinta miljön - men tänk positivt!

När hösten är här fylls jag av vemod. Vemod över att sommaren är förbi och vemod över att dagarna blir kortare. Jag känner vemod över allt det vackra, allt det underbara.

Höstlövens sprakande färgspel, fåglarnas nya läten, löv som singlar ner på marken. Det klara höstskenet. Jag slås av skönheten. Ingenting är beständigt, men jag vet att det kommer en ny vår, en ny dag, en ny framtid.  Mina barn är som våren, de är hoppet, glädjen och framtiden.

Framtiden, ja. När jag tänker på mina barns framtid får jag blandade känslor. Det känns som lite vår och höst på samma gång. Jag fylls av glädje, men också av vemod. Varför känner jag så här?

Rubriker som: ”FORSKARE VARNAR: EKOSYSTEMET ÄR NÄRA ATT KOLLAPSA”, eller ”DET ÄR SNART GAME OVER” får våren, hoppet, ljuset, framtiden … att kännas ”vinter”, ”kall”, ”mörker”.  Jag ryser till.

Jag tänker att jag bor gärna i en liten koja i skogen, bara isbergen ville sluta smälta och torkan inte blir värre, översvämningarna lugnar ner sig och … Sen blir jag mer realistisk. Det spelar ingen roll om jag flyttar till en stuga i skogen om resten av världen ändå fortsätter racet.  Jag berättar för folk om mina tankar. Då får jag veta att jag är för NEGATIV! Den stora trumpeten borde ljuda, larmet gå, och människor borde skickas ut till beredskap, och … Men jag är för NEGATIV!

Vårt testamente till våra arvtagare ser inte särskilt bra ut just nu! Hur ska vi förklara oss? ”Vi gjorde slut på råvarorna och råkade förinta miljön, lite – men ni kan säkert fixa det! Tänk positivt! Det har vi gjort!”

Vi människor är smarta, men känslorna styr över förnuftet mer än vi vill erkänna. Våra barns framtid hänger på vår ärlighet mot oss själva, och hur mycket vi förmår ”se”. Ser vi branden som behöver släckas, eller blundar vi för den, undrar jag.

Med känslan av höst, och vemod över mina barns framtid trotsar jag kritiken av att vara för negativ, och tillåter mig själv att stanna kvar i känslan ett tag till. Mina läppar ler inte, men mina känslor ljuger inte. Här, i känslan av höst och vemod känner jag som starkast att jag vill kämpa. Jag frågar mig själv: vad är det för mening med allt, om det ändå sabbar mina barns vår? Framtiden ser inte särskilt positiv ut just nu. Den ser uppriktigt sagt väldigt negativ ut.

Vi människor kan fortfarande stoppa den närmast sciencefictionliknande framtid som rullar in över oss. Men då måste vi vara många som vågar stanna upp, som vågar prata med varandra, som vågar lyssna, se och känna.  Kanske kan jag då åter våga hoppas …

Det kommer en ny vår!