Krönika
Det är den 5 februari 2014. Den sista glömda tomten hamnade med ett ”träffa-prick-kast” i lådan med adventljusstakar längst in i garderoben. Jag ställer fram den sista knäcken så den ska bli uppäten.
Julpysslet hade vart förlagt i en stämning av regn och blåst, som om hösten fortfarande fanns kvar. Men i januari tändes hoppet. Gnistrande snöflingor dalade ner från himlen för att visa hur praktfull vintern kan vara. Äntligen infann sig den rätta stämningen och grillplatsen i pulkabacken fick tillbaka sina trogna vintergäster; min man och jag och barnen var på plats igen.
Men redan i början av februari började isen på sjön utanför vårt hus få betänkligt stora pölar. Solen kastade sitt förföriska skimmer över gran, björk och tall, och ett magiskt soldis la sig över sjön. Fåglarna kvittrade och det började lukta jord och vår. Jag var förförd igen. Av våren.
Efter att själv ha mumsat i mig den sista knäcken går jag ut. Jag tittar på pulkorna som står kvar på den gröna gräsmattan. Mina tankar och känslor försöker greppa något så gåtfullt som tiden. Ända sedan barndomen har det känts som om tiden hör ihop med årstiderna. Men nu känns det som om … jag fuskar. Jag har fuskat över vintern för snabbt, tänker jag. Eller är det vintern som luras med mig, med naturen, med isen, med snön och med fåglarna? Jag älskar våren mer än någon annan årstid, men nu känns det lite som om jag har hoppat över middagsmålet och gått rakt på efterrätten, tänker jag när jag ställer undan tefaten.
Det är den 5 februari och jag hoppas i ärlighetens namn att jag fortfarande har chans att gottgöra för mitt väderfusk. Jag hoppas kunna plocka fram pulkorna igen och ta med barnen till pulkabacken med korven, ketchupflaskan och pinnbrödsdegen. Åtminstone en gång till. Det har allt vart något lurt med vintern i år, filosoferar jag lite bekymrat. Kan det vara klimatförändringarna? Jag funderar lite över det numer rätt omtalade 2-gradersmålet och undrar vad det egentligen innebär.
I Wikipedia står beskrivet vad det innebär: ”Vid 2,0 grader kommer processerna med tinande permafrost, smältande polaris och glaciärer, utsläpp av metanhydrater mm helt ta överhanden och skena iväg oavsett vad människan gör. Redan vid en uppvärmning på 2 grader C riskerar 30 procent av världens djurarter att utrotas. Vid en mycket kraftig temperaturökning väntar troligen ett massutdöende större än det när dinosaurierna och cirka två tredjedelar av övriga djurgrupper dog ut för 65 miljoner år sedan.
I värsta fall är även människans existens hotad. En galopperande växthuseffekt anses ha varit huvudorsaken till massutdöendet för drygt 250 miljoner år sedan. Det är det största massutdöende man känner till, när åtminstone 90 procent av alla arter dukade under. Ett sådant katastrofscenario beräknas emellertid kräva en global uppvärmning på åtminstone 6 grader C.”
Shit!
HUR SKA VI FIXA DETTA??